Är protestantismen fideistisk?

Abstract

I den kristna traditionen har ett flertal uppfattningar intagits gällande förhållandet mellan tro och förnuft. Ulf Jonsson diskuterar några lösningsförslag i sin nyligen utkomna Med tanke på Gud: En introduktion till religionsfilosofin.1 Där hävdas bland annat att ”protestantiska teologier i allmänhet brukar ha lättare för autonomimodellen än för neutralitetsmodellen”. Med autonomimodellen menas då, att tro och förnuft ”har helt olika kriterier på vad som är rimligt och övertygande.” (s 160) Neutralitetsmodellen innebär istället, att ”den religiösa tron skall bedömas enligt samma kriterier som varje annan slags övertygelse, nämligen det neutrala förnuftets allmängiltiga kriterier för vad som är rationellt och sant.” (s 158) Protestantismens ”fideistiska” förhållningssätt hävdas således innebära, att tron och förnuftet anses helt åtskilda därför att de rättfärdigas av sina respektive kriterier (s 160-1). Skälet påstås vara, ”att protestantisk teologi primärt tänker utifrån den enskilda individen och betonar den subjektiva upplevelsen och den personliga omvändelsens betydelse för tron” (s 169). Den historiska bakgrunden till anammandet av autonomimodellen anses vara, Luthers ”skilsmässa mellan tron och förnuftet” (s 63) och hans ”egen individuella religiösa erfarenhet.” (s 65) I den här uppsatsen ifrågasätter jag riktigheten i ovanstående skildring. Jag skall i det följande argumentera, att en historiskt informerad förståelse av protestantismen visar att den (åtminstone) inte var fideistisk.