På vilka sätt kan Ruben Östlunds cinematografiska stil påverka tittarens uppmärksamhet?

Abstract

Detta är en analytisk text som undersöker det cinematografiska beslutet att låta scener vara i en tagning istället för att klippa fram och tillbaka. Exempel som tas upp är Ruben Östlunds filmer De ofrivilliga (Östlund, 2008) och Turist (Östlund, 2014), samt filmen Downhill (Faxon, Rash, 2020), en amerikansk version av Turist som är filmad på mer traditionellt vis. Med utgångpsunkt i dessa reflektioner analyserar jag resultatet av min egen fiktionsfilm och väger filmerna mot varandra för att dra likheter och slutsatser om vad som fungerar eller inte. I tillägg till dessa nyare produktioner tas litteratur om filmhistoria upp för att belysa hur regissörer resonerat genom åren.