Är protestantismen fideistisk?
Original version
Rehnman, S. : Är protestantismen fideistisk? I: Ingång, 13(2007)2, 27-42Abstract
I den kristna traditionen har ett flertal uppfattningar intagits
gällande förhållandet mellan tro och förnuft. Ulf Jonsson diskuterar
några lösningsförslag i sin nyligen utkomna Med tanke
på Gud: En introduktion till religionsfilosofin.1 Där hävdas
bland annat att ”protestantiska teologier i allmänhet brukar
ha lättare för autonomimodellen än för neutralitetsmodellen”.
Med autonomimodellen menas då, att tro och förnuft ”har helt
olika kriterier på vad som är rimligt och övertygande.” (s 160)
Neutralitetsmodellen innebär istället, att ”den religiösa tron
skall bedömas enligt samma kriterier som varje annan slags
övertygelse, nämligen det neutrala förnuftets allmängiltiga kriterier
för vad som är rationellt och sant.” (s 158) Protestantismens
”fideistiska” förhållningssätt hävdas således innebära, att
tron och förnuftet anses helt åtskilda därför att de rättfärdigas
av sina respektive kriterier (s 160-1). Skälet påstås vara, ”att
protestantisk teologi primärt tänker utifrån den enskilda individen
och betonar den subjektiva upplevelsen och den personliga
omvändelsens betydelse för tron” (s 169). Den historiska
bakgrunden till anammandet av autonomimodellen anses vara,
Luthers ”skilsmässa mellan tron och förnuftet” (s 63) och hans
”egen individuella religiösa erfarenhet.” (s 65)
I den här uppsatsen ifrågasätter jag riktigheten i ovanstående
skildring. Jag skall i det följande argumentera, att en
historiskt informerad förståelse av protestantismen visar att
den (åtminstone) inte var fideistisk.